Jag har två pojkar som dyrkar marken där jag går, väntar på att jag kanske ska sätta mig ner eller helst ligga en stund.
Inom loppet av mindre än en sekund har jag mina två pojkar i en hög på mig, det slår aldrig fel. Jag har ju 3 katter till, men det är alltid dom här två.
Lova smågnäller avundsjukt - åh, jag vill att dom ska älska mig sådär!
Man får vad man förtjänar ;). Försöker bortse från att jag är deras behovsmaskin, vad det gäller mat, motion, sömn å gos. Nä, jag känner KÄRLEK här.
Jag såg en seeg men sorglig film med Richard Gere, Hatchi tror jag den hette. En hund som var så trogen och själsfrände med sin husse att han satt 10 år efter hans död och väntade på tåget att husse skulle komma hem.
Persbrandt är min Hatchi, han ligger i hallen och tvångssover om jag är borta hemifrån, om det så är en vecka. Livet är inte värt att leka om inte jag är där ;)
Jaxon gråter varje kväll då jag stänger sovrumsdörren (alla andra dörrar i huset är öppna).
Härligt ändå, att man får helt ärlig Kärlek, oavsett hur sur, trött å tråkig jag ibland är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar