söndag 19 februari 2017

torsdag 9 februari 2017

Krönikör klingar bra

Hej...varför skrev jag det..

Jo, men HEJ är väl bra att säga. Hur är din dag?
Kommentera gärna, vore så kul att få se om er.

Min dag började med magknip, pirr och nervositet.
Vi hade en "hemlig" jury på tre personer som kom till skolan för att kritisera 3 av våra verk. Igår var jag så splittrad, ville göra 3 helt nya samma kväll. Är så osäker på mig och min förmåga.
Jämför mig med de andra i min klass och några är helt otroliga!!
Men shot, jag gjorde faktiskt en ny, på 3 timmar, den tog jag med som en chansning. Sen ville jag ta 3 som hade samma budskap som knöt dem samman.
Det gick bra, tre helt olika åsikter, ngt gillade dom gemensamt. Kritik, både bra och dålig.

Jag hade en mycket bra tanke med alla, så det kändes som att jag kan gå vidare med.

Sen kom jag hem och hittade tidningen extra, där jag går ut som första krönikör. Det kommer bli 1 gång i månaden. Jag måste säga att det är som en dröm som blivit sann. Det kommer även prestations-ångest känslor där, men jag kan bara vara "jag"..som jag skriver om i krönikan.
Läs gärna, hoppas länken funkar. Kom med kritik, ge tips om vad ni skulle vilja läsa om. Eller vad folk tror är intressant i mitt liv.

Kram och Hej då (för nu)

Länk: http://lulea.tidningenextra.se/exl/indexDesk.aspx

tisdag 7 februari 2017

Kan inte ens beskriva

En av det värsta händelser hände i fredags, jag mötte en jävulsläkare (ursäkta, det är inte menat som en svordom utan som han var)  på Sofiahemmet.
Jag vill egentligen inte ens försöka beskriva för det går inte, kanske du skulle tro att jag överdriver, men samtidigt skulle jag inte ens kunna sätta ord och återberätta helt vad som hände.
Jag tror det började med att jag berättade om min gen som inte bara USA utan även genetikenheten på Karolinska och genforskningen i Umeå känner till. I Umeå bekräftade dom att USA låg längre fram i forskningen och detta började jag med att förklara då han först skrev ner namnet på genen för att han aldrig hört talas om den.
Sen körde han på i 15 min om hur denna gen var tveksam, om hur USA var korrupterat, om min otroligt taskiga attityd,  om att han inte skulle "tycka synd om mig" och operera mig för ngt som kanske inte ens existerade. Att dom visste det på genetikavdelningen var såklart, "dom bläddrar i tidningarna och får se allt mellan himmel och jord"  Det var 500 saker till han sa, han avbröt mig gång på gång, hade ett kroppspråk som var så sjuuukt arrogant och elakt att jag inte fattade vad som hände. Kroppspråket och himlandet med ögonen var helt fruktansvärt!  Jag hade Mela med mig, annars hade ingen trott mig, vi bara gapade! han slog och slog verbalt, tyckte inte min rädsla för att få cancer igen var relevant för det var nog inte troligt att det USA sa om kopplingen till att jag har en ökad risk som stiger för varje år var säkert, då det framkommit i forskningen för "bara"3 år sen. DET hade inget att göra med deras intresse för att förebygga cancer utan var bara styrt av läkemedelsbolagen och juridiken. Så är allt uppbyggt där.

Jag tror på en mening med hela min vistelse i USA.
Jag var där, på rätt plats att få den mest aggressiva bröstcancer som finns, för det var ett av de ledande cancersjukhusen. En läkare därifrån var varje vecka på KTLA (nyheterna i LA) och pratade om forskningen och framstegen för cancer, kuriosa kanske men det var ett av 100 exempel på att jag kände att jag var på rätt plats.

Jag fick göra ett test på 25 cancergener, här gör man bara test för 5 (!!??) inte för att dom är rädda att stämmas, eller för att dom vill sälja på mig en operation (som är onödig, my god!!) eller kränga på mig fler läkemedel utan för att eliminera cancerrisken.

Vad det gäller min "taskiga attityd" och att jag sågade Sverige vid fotknölarna, spottade på deras kompetens?? det sa han fler än en gång, jag frågade varför han tyckte det gång på gång? Det svarade han inte direkt på utan vräkte ur sig fler saker till mig som person.
Jag tänkte luta mig tillbaka och le inombords, ta in allt han sa och se vart det ledde, men till slut kände jag hur det svämmade över, han var så oerhört kränkande, så jag måste säga stop. Jag tittade på Michaela och frågade -är det här sant? händer det här? har jag gjort ngt fel?
Hon sa, näää, det här är helt galet!!
Jag steg upp, tog mina papper från honom, -sa jag har aldrig blivit så kränkt eller illa behandlad någonsin! Du kan inte prata med människor, jag är en person, är det kepsen och tatueringarna eller vad? Hur är du funtad? Fy så hemsk du är!
Jag och Mela störtade ut, sprang nedför trappen, där föll jag i armarna på henne och störtgrät.

Nu en till sak, två sköterskor kom då, knackade på min rygg och sa -hörrdu...Ja, vi ser att du har ngn med dig, vad bra.
Inte ett: Vad har hänt, hur är det?
Jag hulkade - Så sjukt, jag har aldrig blivit så illa behandlad förut!
Då tittade dom bara på mig!!!
Inte ett till ord.

Jag vet inte om dom trodde jag fått ngt hemskt besked men vilket sätt att bara titta tyst?
Jag gick därifrån med fysisk smärta i bröstet, skakad och tårarna forsade.

Som sagt, jag kan inte återberätta allt, det här var en nästan overklig händelse och sån lång mangling av honom är som en gröt i huvudet. Psykiskt misshandlad.
Bland det värst jag varit med om, den värsta person jag mött.
Jag önskar jag hade spelat in det, det hade varit på riktigt ngt jag hade kunnat skicka till Kalla fakta eller kvällspressen.
Verkligen tur att jag hade med mig ett vittne.