Känsligt ämne

Nu ska jag delge mina tankar...kring ngt som är otroligt laddat har jag märkt..och blivit märkt av.
Jag tänkte på detta igår..vi hade en sammandrabbning våra tonåringar sinsemellan och en mkt viktig fråga för min äldsta dotter var att hon inte klarar av hur "vissa" hemma hos oss tilltalar djuren ibland, fräser åt dom, kallar dom kattskrälle om dom är i vägen, buttrar å muttrar om dom av ngn anledning är småless på djuren, har en arg less ton osv, det gör henne sååå ledsen. Och nu menar hon då det är helt oprovocerat..
Hon tror ingen förstår och känner sig förtvivlad då djuren står henne närmast och är enormt viktiga..i hennes egna värld.
JAG förstår...!!
När jag var liten var jag från klass 1-6 ja, nu med distans, mobbad. Det var psykiskt och av tjejjer mest men sen även av killarna.
6 år är enormt lång tid! Ingen fick veta förrän jag till min mamma en dag i 6:an sa att nu vill jag inte leva mer. Jag går ALDRIG till den skolan igen. PUNKT.
Hon tog mig på största allvar och plockade bort mig direkt och satte mig i en ny skola, det är jag henne evigt tacksam för, då började ett helt nytt liv för mig. Jag förstod att det inte berott på mig, då jag här fick massa nya vänner och var omtyckt å respekterad.
MEN...6 år satte spår, shit vad spår det satte! Tänk bara hur du utvecklas och formas under den tiden.
Jag har alltid haft katt, alltid, alltid, aldrig en dag har jag varit utan.
För mig blev katten den enda jag litade på, helt utan riktiga vänner, och då jag även slets mellan två föräldrar, var minsta "ivägen" syskonet. Ja, jag byggde en stark relation och kände trygghet hos djuren. Dom fick i förtroende veta alla mina tankar och hemligheter.
Jag har alltid fått villkorslös kärlek, helt utan baktankar tillbaka, aldrig blivit sviken osv osv.
Sen jag varit liten har jag alltid fått höra -Lisa, man KAN inte sätta ett djur före en människa!
-Katter ÄR inte viktigare än människor osv osv..
För mig...har det i många fall varit helt självklart att jag kan...
Det FÅR man ju inte säga, såklart. Men hela mitt hjärta har bankat av kärlek till djur, spec då katt.
Jag var fram tills jag fick ett eget barn, rädd för barn, visste inte hur man skulle förhålla sig till barn. Jag tyckte dom var jobbiga, elaka, skrikiga osv...nästan så att jag avskydde.. GUD vad hemskt, nu när jag tänker på det. Men jag minns när jag pryade som 14-åring på dagis, så blev jag så less på ett par uppkäftiga ungar att jag fällde dom med bandyklubban då vi skulle spela ute! HEMSKT! men dom var skitelaka, mot mig och sina kompisar, men jag hatade dom, dumma barn, ville aldrig ha egna.
Sen fick min syster en skitsöt liten kille, han var en liten blond ängel, söt som socker och ett superduper snällt barn. Så, jag hatade alla UTOM han, han avgudade jag ;).
Men, fortfarande skulle jag inte ha egna.
Hips, hups, flux blev jag gravid, inte så planerat, men då min första tjej kom till världen fick hon mig att ÄLSKA barn, jag kunde plötsligt föra mig, hantera och kommunicera med barn. Förvånat kunde jag bara konstatera att en ny värld hade öppnat sig.
Hade jag bestämt själv från början hade jag nog än idag inte haft barn, helt ovetandes om att mina egna hade kunna kickstart my heart!
När vi skulle dela liv jag och pappan å barnet å katten, så hände det sig en dag att lilla barnet trängde in katten i ett hörn, slet tag..och katten, hoppade upp i luften, labbade en markering mot hennes nacke, dock utan att hon kände det, men pappan såg, och katten flög genom rummet och hot om djurfritt hem slogs ner som en tung åsksmäll. Jag provade i sorg skicka bort katten, men efter ett tag byttes den tillbaka...mot pappan.
Nåja, det var mer än så såklart, men jag var olycklig utan min Diesel!
Visst älskade jag mitt barn som man älskar sitt barn men jag ska aldrig sättas i en sits att välja. Katten var ju inget hot, den lever än idag och har i 12 års tid sovit runt min äldsta dotters hals VARJE natt.
Jag tror dessutom barn+djur= jackpott!
Jag har varit övertydlig då jag gått in i förhållanden, redan på första dejt deklarerat att katt är nr 1, karl är nr 2! Dont make me choose!
I min egen "gamla" familj är jag ensam om att ha dessa känslor btw.
Det finns massor som tycker jag är en idiot som känner så här. Det är oftast inte ens värt att någonsin gå in i en diskussion om detta. Jag har djupt djupt rotad kärlek till djur, jag vill inte jämföra, jag vill aldrig välja.
Mina barn är såklart först om jag måste ranka, bara så de som undrat kan få ett svar. Men om ngn annan skulle utsätta mig för ett krav att ta bort dom ur mitt liv, el välja på annat sätt så skulle jag välja bort den personen för att den tvingat mig välja.
Hade jag inte haft barn än idag, hade jag lätt kunnat bosätta mig i Borneos djungel och viga mitt liv till att rädda orangutanger el slåss på haven för valarna. Men nu efter barn hade jag även kunnat viga det åt att rädda barn från trafficking. DET ligger mig närmast.
Det är beundransvärt att det finns de människor som gör detta.
Djur ger mig lycka, varm äkta, ärlig LYCKA! hela hjärtat fylls av värme när jag får kramas med mina pälskompisar. Jag känner som jag gör, så är det. Ingen behöver alls förstå, jag kan undvika att hamna i diskussioner, då jag vet att jag bara skulle bli upprörd och framstå som störd.
Men det här är jag, min man vet att jag känner så här, och respekterar det verkligen, mina barn vet och dom verkar till min glädje bli likadana, för jag vet att vi som känner så här har ngt extra.
Som känslan av att vara frälst, man har en extra, annan kärlek som fyller ens liv.
Och hur fel kan det vara?