torsdag 13 maj 2010

maktlöshet

Jag vill så gärna fixa å rädda, alla i min närhet.
När ngn nära mår dåligt vill jag snickra, lappa å laga.
Jag går in i det så starkt känslomässigt och blir frustrerad över att jag inte kan. Jag är ingen gud, jag kan inte plocka bort andras problem och göra människor hela.
Jag har en skada.
Visst är det fint att tänka på andra, det ska man.
Jag glömmer dock alltid mig själv.
Att styra upp ngn annans liv, det har jag försökt så många gånger.
I förhållanden har det plockat ner mig själv, bit för bit.
Ingen kan bli hjälpt om dom inte vill hjälpa sig själv.
Jag har fått så sjuka beteenden av detta.
Jag har fått det förklarat för mig att det går i arv, från generation till generation, sånna dumma destruktiva beteenden.
Det är så orättvist, jag har inte bett om det...
Nu pratar jag inte om det fina i att tänka på andra, utan det sjuka i att dra åt sig svårt skadade gods, som äter upp mig innifrån.
äh, jag blir bara så frusterad när jag inser att jag kan inget göra, den här personen kan bara göra det själv, och det är svårt...
Himla medberoende beteende, skitsvårt att lägga av med
Har juh funnits i generationer..
Kärlek till alla!
/Lajsa

Inga kommentarer: