onsdag 24 november 2010

Vad är det med FOLK?


Jisses, jag har riktigt svårt med människor som hatar djur, spec katter då såklart. Jag anser att ngt fattas i lillhuvet om man inte har empati för levande varelser, spec husdjur.
Jag förstår fullt ut att man inte väljer att själv att ha djur i sitt hem.
Men fåglar flyger i luften, råttor springer runt på marken, Jehovas vittnen knackar på dörren, snön vräker ner, barn spiar å hatchar på rutorna, livet kan pissa på en ständigt, å även katten i ens rabatt, men vad gör man?
Man hittar ett sätt att värja sig, skydda sin egendom, och då inte genom att döda allt som besvärar en utan genom att kanske vara lite förebyggande då det inte är en överraskning om att detta existerar.
Min granne frågade mig förra sommaren, lätt irriterat om vad jag skulle göra åt att mina katter kissade i hans carport och att det var kattspår på hans motorhuv, jag förstod såklart hans problem och föreslog att man kan strö ut "kristaller" som är gjorda för att stöta bort katter med enlukt dom inte gillar. Och att han kanske kunde köra in sin bil i garaget...måsskit och lövkladd är också ett problem, vet jag som har bilen ståendes 10 m ifrån.
Han tyckte att jag skulle göra mina katter till innekatter och jag frågade då om han pratat med de andra grannarna om deras katter, det hade han inte. Jag upplyste då om att det bara på våran gata finns i snitt ca 1-2 katter per hushåll, och så ligger det även till på övriga gator i Svartöstan.
Det är inte för intet som det kallas "kattöstan" och symbolen för denna stadsdel är en svart katt...
Kan inte ha undgått honom.
Att jag stänger in mina löser inte hans problem, hans bil kommer inte att stå och blänka i solen hela sommaren för det.
Nej, han visste minsann att det BARA var mina katter som var problemet....
Nåja, jag förstår ju honom, men ALDRIG att jag stänger in katterna. Jag for och köpte flera förpackningar med kattkristaller och han tog tacksamt men en skvätt förvånat emot.
Jag gjorde vad jag kunde.. En av mina katter, en cornish rex, ville verkligen flytta hemifrån, han gillade inte situationen, många djur, barn å stoj. Han hade bestämt sig för att flytta in hos en annan granne mittemot, han hade dock redan 2 katter, men min jagade bort dom från gården, tog varje tillfälle i akt att smita in och anföll tillslut husägaren med stelkrampsspruta som final.
Vi fick låta honom utackorderas och nu bor han lycklig och nöjd hos ett par vänner. Där får han full focus, all uppmärksamhet.
Grannen var inte arg, lite bekymrad över att vi behövt låta honom flytta, men då var han kattägare själv...hjärtat på rätta stället ;). Men det var inte lätt för oss, det var min äldsta dotters allra bästa vän och kattfavorit. Så hon sörjer än idag, men är glad att katten är glad.
Summa sumarum, vi vet alla att det finns problem vi inte gillar, men vi måste acceptera att andra gillar, att de här djuren är ngns familj, för dom är de en stor glädje och lycka i deras liv.
Prata ist med varann, lös tillsammans och bo för guds skull i the middle of nåowääär om du vill vara ifred, ha rent och inte bli störd.
Och alla som skränar om hur man bäst dödar eller plågar en katt eller annat djur visar bara hur hjärndöd och känslokall man är, eller hur? Ingen kan väl INTE hålla med? ;)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner inte dig personligen, men jag har vetat vem du är sedan jag var riktigt liten och brukar klippa mig hos dig med stora mellanrum. Du vet nog vem jag är också när du ser mig.

Vill ändå vara anonym i denna fråga som startat min morgon. Jag funderar så mycket och denna fundering fick mig att tänka på dig och din blogg.

Jag har tre år kvar till 30 och borde vilja ha barn. Visst tänker jag på det ibland men jag vill hundra gånger hellre skaffa en hund. Massa hundar. Jag har så länge jag kan minnas haft en enorm medkänsla för djur och jag lider mer när jag ser djur fara illa än barn. Inte för att jag saknar helt empati med barn, utan bara för att barn redan har så många som ser efter dom. Så många som bryr sig. Alla vill att ett barn ska ha det bra, men alla vill inte att djur ska ha det bra. Ibland undrar jag vad jag har för problem som lider mer med djur än med barn. De jag säger detta till tycker jag verkar helt dum i huvudet, haha.

Jag läste även i din blogg för ett tag sedan att du blivit mobbad eller liknande, det var vad jag förstod iaf. Jag blev utstött när jag var yngre, skulle inte kalla det grov mobbing, men jag mådde dåligt av det och det har format mig som människa. Att läsa att du också gått igenom något liknande fick mig att tänka att det kanske får ett barn att söka sig till djuren? Vad vet jag.

Det jag vill komma till är att jag skulle vilja ha dina tankar i frågan, familj-djur. Jag skulle kunna ha det som dig. Både och. Men hur ska jag då kunna jobba heltid? Jag utbildar mig till ett yrke där jag antagligen inte kommer kunna ha hundar på jobbet. Ska jag aldrig ha hundar, bara barn? Det går inte för sig. Och hur träffar man en man som går med på allt detta? Vet inte ens om jag vill ha barn, som sagt.

Hela livet har jag trott att min känsla för att inte skaffa familj ska avta men det gör den inte. Eller lite när jag ser mina vänners barn. Kanske för att jag inte har någon kille? Kanske inte. Jag vet inte. Jag känner fortfarande att jag antagligen kommer vilja ha familj om jag träffar rätt kille, men tänk om jag inte gör det. Eller tänk om jag inte vill ha familj trots att jag gör det.

Det här blev flummigt, men jag gillar dina tankar och hur du är. Skulle som sagt vilja höra om du har några funderingar i ämnet. Mina vänner skaffar barn och hittar "meningen med livet" men jag ser inte meningen med livet som barn och vet inte om jag vill göra det heller. Helst av allt skulle jag vilja sitta i en regnskog och rädda urangutangbarn, men så gör man ju inte. Det finns inte på kartan nu iaf. Vad gör man SEN liksom?

Flummigt, som sagt, men nu skickar jag. Utan redigering. Måste kännas konstigt att få detta från en okänd person, men när man läser en blogg så känns det som att man känner en person. Jag har också en blogg och märker att personer ibland tror de känner mig, vilket det på ett sätt kanske också gör. Du kanske läser någons blogg och känner detsamma?

Lizz sa...

Hej! Tack så otroligt mycket för att du ville dela med dig av dina tankar.
Jag skriver ett inlägg om vad jag tänker i det här.. ;)
Tack igen.