Jag å sanningen om det där med häst

Just i början av min blogg kan man se ett brinnande intresse av hästar. Jag red 3 dagar i veckan, och trodde att inom en snar framtid hade jag min egna islänning. Va i hela friden hände med det kan ni ju undra? Blankt, plutt, schlutt, tyst om det blev det....
Nu ska historien förtäljas från början till nu, för den som undrar om jag är velig, ombytlig, opålitlig eller totalt lost.
Jag älskar ju djur (som man vet vid det här laget), häst för mig är ju mera djur, i massa alltså, så jag hade sedan jag var liten en önskan om att jag skulle bli en hästtjej, fluffsa i stallet, lukta på hö och hästpäls, susa över ängar, galoppera i vattnet..
Jag kämpade väl, min mamma hade aldrig råd eller möjlighet att låta mig gå på ngn ridskola, så grannens 30-åriga häst som gick omkring lös i byn med en rygg som ett U, var min första hästvän, jag tog filten, gick utå letade henne, hon låg oftast ner, la filten över henne och låg brevid och matade med knäckebröd. Mysigt!
Någon gång fick jag följa med en kompis till ridskolan, men det var en alldeles föör snobbig värld för mig, jag hade på mig de loppigaste kläder vi hade i förrådet, och gummistövlar och dom andra hade skjortor, kavajer och chaps, ha, ha, ha.
I högstadiet hade jag en kompis som jobbade i stall för jämnan, skulle man umgås med henne så var det i stallet, vilket jag tyckte var spännande, men det var travare, inga hästar för rookies som jag. Lite grundkunskaper skaffade jag mig iaf, start, sväng å stopp...typ.
Någon gång per år har jag ridit, ibland på travare och ibland på Islänningar. Jag gick en ridskola 1 år i vuxen ålder tillsammans med min syster, på Islandshästar. Det var underbart kul och vi svor ett löfte om att om 5 år ska vi ha varsin...
Åren gick, jag blev gravid, hade inte så mkt tid osv.. men drömde om min "hästgård".
För ca 2 år sedan hade min forna högstadie kompis en avlagd travhäst till övers och frågade om inte jag ville ta mig an honom, rida och ge honom ett drägligt liv, och själv få en riktig känsla och inblick i vad det är att ha häst. Han blev som min egen.
DUMT!! Varför ta på sig en fd supertravare, explosiv och ovan ridning och fysisk kontakt med människor. Jag som var egentligen bara skitkass på att rida rätt, och noll insikt i hästpsyket, kastade mig in i ett alldeles för stort och skrämmande ansvar. Jag har aldrig varit så skitskraj som när han skenade med mig i skogen, jag lovar det gick nå så vansinnigt fort och helt okontrollerat, och det var fler än 1 gång, så jag gav det många chanser. Detta skulle jag alltså klara helt på egen hand, skola om en travare i fria naturen bland björnarna och dessutom lära mig helt själv hur man egentligen hanterar en stor bracka skitstark häst.
Det slutade med gråt, skräck å besvikelse efter ca 9 månader.
Jag skulle peppa mig själv med vad jag egentligen faktiskt gillade för hästar (och för att jag inte skulle utveckla hästskräck) och fick till min glädje spendera 3 hela dagar i veckan på en gård med 30 st Islänningar. Jag älskade det (tror jag iaf) njöt av att gå med lera upp till tänderna, och borsta deras tjocka päls, utfodra, osv. Jag fick många uppgifter, roliga, och jag lärde mig massor men... igen... alldeles för fort tog jag på mig för stort ansvar, skulle rida hästar, ibland 3-4 olika på en dag, som hade speciella behov och jag kunde ju egentligen inte alls...10 % av dessa var en häst som passade min kunskap, och då var det himmelskt.
Om man ser det så här, att det finns 20 steg i skalan från nybörjare till färdig, så kunde jag steg 1, 4, 9 och 13, allt emellan hade jag ingen aaaning om. Och som med frisöryrket, det finns inga genvägar.
Under tiden med min travare, så gick jag faktiskt igen på ridskola, men samma där jag var för bra för nybörjare, jag var ju egentligen väldigt häst-van, men inte rid-van, så jag hamnade i en grupp för såna som var ridskoletjejjer när dom var små och kunde alla steg & skulle bara fräschas upp, jag var sämst i gruppen, fick skäll hela tiden ;). Självförtroendet i botten.
Tillbaka till Islandsfarmen, jag tom tog hand om en gruppridning, alltså en tur på 3 tim med ett gäng som jag skulle ge trygghet och ledarskap, BAH! Jag bara låtsades, känner jag nu, inuti var jag livrädd, hade egentligen ingen aning om vad jag kastat mg in i (igen!) även här slet sig nån häst, nån skenade, nån tvärvände med mig i skogen och rusade hem, kanske var det den ökända björnen som vittrades, och när sommaren kom, alla hästar släpptes ut på grönbete, och jag skulle pausa 2 v...försvann jag, jag blev psykiskt hästknäpp, fick en hästblackout!! och med det ångest för att jag inte gick tillbaka.. Det är storyn om mig och häst i mitt liv.
Som det känns nu så nja, jag var väl ingen hästtjej, elr, jag var men det blev fel och jag sabbade det med att inte lyssna till mitt inre, jag tvingade mig själv in i situationer jag inte klarade av. Jag skrämde musten ur mig själv och det blev negativt ist för positivt.
Jag har en sadel, nästan som ny, värd 15 000, kläder, ridbyxor för vinter å sommar, ridskor för alla årstider, tränsar å borstar...ja huvva, vad ska jag göra med det? vet inte ens hur man säljer sånt. Får ångest bara av att ngn kanske kommer fråga mig ngt på "hästspråk" som jag inte kan svara på om jag lägger ut det till försäljning....
Nu har jag släppt bomben, skönt att skriva ut det. En massa händelser som jag inte kan skriva om här finns ju mellan raderna som också gjort det hela jobbigt och som stoppat mig i det läge jag är i idag.