Tack å bock för nya krämpor

Nä, såklart inte, det var sagt sarkastiskt. Nu är jag lite rädd faktiskt. Jag har haft "tur" hittills, det vet jag. Som jag sagt tidigare, inte så vansinnigt jobbiga biverkningar (jämfört med det värsta) nåja, jag har iaf orkat gå klart skolterminen. För varje dag nu märker jag att jag mår överlag sämre, och saker händer. Min kropp, hud och insida, bihålor, ögon, näsa och mun är som en sandig öken, när jag andas känns det så strävt och ögonen kisar å blinkar så torrt det är. Händerna krackerlerar. Ansiktet har börjat svälla (ni hör hur "kul" det här låter) mina drag börjar suddas ut... Antar just det är kortisonet. Jag skulle aldrig fota en "selfie" nu. Arg på mig själv att jag lägger vikt i det men det hjälper inte. Igen, jag känner hur jag bryts ned, jag ska när det här är över vara mer tacksam för hur jag ser ut och hur bra min kropp ändå funkat.