måndag 6 juli 2015

Confession :)

När jag märkte att ngt var fel..när jag blev lite orolig..det var när plötsligt i affären snurrade hyllorna runt mig. Det var några år sen, tror det är 7-8. Jag stod på Ica maxi och märkte att när jag rörde huvudet hann inte synen med, det blev en fördröjning. tankarna gick saktare, som i slowmotion. Det höll i sig någon timme. Detta upprepade sig ngn gång varje vecka. Jag vet inte om hur länge efter, det  någon vecka kanske, jag somnade på kvällen och vaknade på morgonen, men kunde inte få upp kroppen, jag kunde inte hålla mig vaken. Tvingade mig ändå att äta frukost, men gick direkt till sängen, jag sov till 22 på kvällen i en stöt, tog febertemp för säkerhetsskull, men ingen, helt normal temp. Jag somnade om direkt, sov hela natten, samma nästa dag, åt en gång kanske, sov hela natten igen och ett dygn till. Jag hade alltså sovit 3 dygn med kanske totalt 3 timmars vakna timmar.
Jo, jag hade jobbat ganska mycket, eller faktiskt hade jag gått an som en duracellkanin i minst ett halvår om jag tänker efter, jobbat 8-10 timmar utan rast eller lunch, speedat hem bränt vidare, ändå med energi hela kvällen med alla sysslor och klämde in ngt extra av intresse. Sov lite, kanske 5 tim/natt men tyckte det räckte..
Nu började oxå min kropp rämna, nerverna i kläm i bröstryggen, 2 trasiga diskar visade det sig, migrän (hade aldrig haft tidigare), magsmärtor nästan dagligen, underlivssmärtor, armar och händer domnade bort, käkarna krampade ofta. Fy farao, jag sökte i panik all hjälp jag kunde få av alla läkare, skickades Sverige runt, opererade ryggen, röntgade skallen, hittade cysta i bihålor, opererade bort det. Smärtklinik 1 år, trappa motvilligt ned på jobbet. Grinade på nätterna av smärta, åt tonvis med starka mediciner. Till slut var jag uppe i 8 citodon + 8 Tramadol om dan + tryptizol och paraflex på natten, för min rygg var stenhård, som asfalt i kramp, släppte aldrig. Jag åkte 2 ggr i veckan till smärtkliniken i Piteå och fick bedövningsprutor i ryggen...
Jag hade svårast att trappa ned på jobbet, det var det jag älskade mest, kunderna var "beroende" av mig, jag kände mig oersättlig. Jag började i Terapi, för att klara av att stressa ned, att oändligt prata om att jag inte ska ha så dåligt samvete åt allt och alla som jag hade. Ville bara grina för jag var tjurig som fru, lämnade min kollega med ännu mera jobb, ensammen. Kunder som pressade, men även många som förstod..
Hade jag inte haft barn hade jag velat bara somna in, så ont hade jag.
Jag trappade som ni vet ner, jag slutade helt stå där på salongen, ägde den bara och hade några hyrestagare.. Jag ville till slut inte gå in, så sällan som möjligt, för det var en fruktansvärd sorg.

Jag sökte ju till skola istället, jo, förstod att jag var tvungen att välja ny karriär. Ryggen mådde lite bättre, jo, men ändå, jag var VÄÄÄÄLDIGT flitig på skolan, jobbade väldigt hårt där också, för mycket. Det var så fruktansvärt roligt och ideerna bara sprutade, ville inte hem nästan. fritiden, ja där varvade jag mina intressen i olika perioder, detta upplyste min dotter mig om -mamma, du är som fanatisk , går sjukligt in för ngt, sen släpper du det och går in i ngt annat du "bara" brinner för. Bakning, tårtor, plöjer nätet på olika tips, köper böcker, tidningar, allt jag kan hitta, har allt jag behöver hemma för att snart öppna bageri :).  Gourme´mat var det första jag minns att jag hade en ordentlig dille på, det var ca år 2005, jag gjorde egna pastaplattor, jo med maskin, bjöd ofta vänner på 3 rätters middag och massa, ja, 4 olika snax, alla hemgjorda små gourme´snittar. Drinkar, jo det var tiden vi drack alkohol, jag plöjde alltommat tidningarna, och hade massa drinkböcker och tillbehör, var värsta bartendern oxå. Men det svalnade ut, kanske tog 2 år.. Sen har jag haft hundar/hundträning, hästar (skulle köpa en) make up, måla om möbler, sy, virka, och min mani för retro tyger, den är nog den värsta jag haft, till den hör brickor, burkar, ja, ALLT från min barndom 70-talet.
Varför säger jag mani?
Jo, för jag låg långt in på natten vid datorn och läste ALLT jag kunde, jag beställde alla böcker om hästar.. alla tidningar om hundar. Jag bakade 200 cupcakes och dekorerade dom extravaganza till skolans måndagsfika.. jag byggde en hel jättestor soffa, några stolar, några lampor, tavlor, sydde 20 kuddar, och madrasser till soffan, ALLT på 6 veckor...
Jisses Lisa, vad du är produktiv!!
Jo, men mina sovperioder, dom har fortsatt, dom kom då och då, 3 dagar i sträck..
Märkte för ca 5 år sen att jag plötslig i 3 veckor var helt avslagen, jag hade noll energi, ingen lust med ngt, inga intressen, helt nollad i hjärnan.
Gick till läkaren som trodde det var hormonellt kanske, man kan tappa seratonin just vid mens.
För nu märkte vi att dom kom och försvann, UPP och NER..
Jag mådde efter 1 år till mer ner, längre perioder, sov mer, och emmelanåt, när jag äntligen var pigg, hade jag hög puls och ångade på i 190 i veckor.
Babblade Tomas i örat långt i på natten när jag var som piggast, hade så många ideer och ville berätta.
Inget av mina "grejjer" har ju varit "oäkta", bara att om ett intesse av ngt finns, tar det enorma propotioner. Jag har ju även tok missbrukat energidrycker och koffein för att klara dagarna, hjälper ju inget!

Det här blir långt, men vid det här laget hamnade jag på utredning i Sunderbyn, självmant, för när jag sov 72 tim i sträck blev jag rädd, har jag gått in i väggen??
Det visade sig efter veckor av pappershögar som skulle fyllas i och samtal att jag fick min diagnos:
Bipolär 2..
Nu satt på Seratonin varje dag (???) (helt knäppt nu när jag vet mer)
färre höga manitoppar, men mer låga perioder, tappade min personlighet 75% av tiden, i 3 år..
Och här är vi idag, jag trodde faktiskt inte på det där med Bipolär2.  Men jag såg dokumentären "Mina två liv"(3 delar) och första avsnittet var så på pricken jag(de andra 2 var mer Bipolär typ 1 personer, stor skillnad). Jag läste mer på nätet och jag HAR denna diagnos, jag är säker.
Mitt år här har varit i mitt "förstånd" helt underbart, detta är min dröm, men jag har sovit bort såå mycket tid. Jag har haft sån sjuk ångest i våras, trodde det mest var hemlängtan och skolan som var så hård, men jag hade FYSISKA kännigar. Tryck över bröstet och tung panna, alltså som att pannan och bihålorna är full av gråt, men det är bara där inne och värmer.

Jag har gått till en läkare här nu, hon har promt bestämt att jag äter helt fel medicin, jag är inte deprimerad! Jag har varit utan 4 v först, å herregud vilken bergochdalbana! mest sovit, dom dagarna är armarna jättekonstiga, hänger tungt, på riktigt! dom går knappt att lyfta, jag orkar nästan inte gå upp för trappen.  Plötsligt ngn dag här och där vaknar jag, adrenalinet sprutar, jag studsar upp direkt jag öppnar ögonen, händerna darrar när jag sminkar mig, på riktigt. Jag gör tusen saker den dan, massa som ligger efter så klart, men jag sitter inte ned en sekund, jag springer nästan i huset, och jag pratar väldigt mycket, skrattar och babblar, sen somnar jag inte förrän 2-3..

Ätit en helt annan medicin nu några dagar, den ska trappas upp väldigt sakta, är en bra men farlig om man inte har full koll, och jag har tagit alla prover osv och ska öka sakta. Detta ska sätta mig ngnstans mittemellan, där jag är JAG.
Jag har faktiskt varit superpigg i 3 dagar nu, inte darrat och speedat, men ganska (super) pigg ändå :).
Tror det tar en månad säger hon, tills vi ser..
Allt detta får mig att se tillbaka på mitt liv, hur har jag varit? min släkt? finns det hos ngn annan? Jo, jag tror det..
När man är ung har man mest "Flow", man har energi och mest hypoman perider, man känner sig ju då toppen. När man blir äldre kommer svängningarna, DÅ börjar man märka att ngt är tokigt. Och man saknar de toppar som kommer mer och mer sällan. Därför söker man hjälp senare i livet..
Well där är min (långa) historia. Jag skäms inte nu, jag vet att denna diagnos gjort mig ivrig och kreativ massor av perioder i mitt liv. Det är inte sällan det är väldigt kreativa personer som har detta.. Jag är tacksam för det! DET ÄR JAG! Och nu ska jag få ordning på det här :)




4 kommentarer:

Mary Sane sa...

YEAH!! Här kommer en megastor bamsekram till dig! Du är så jävla cool och bäst och modig. Hoppas det ordnar sig med medicineringen så du får må så bra som möjligt. Såg också Ann Heberleins dokumentärserie och tyckte den var skitbra. Så viktigt att prata om! Var rädd om dig, you are truly one of a kind. <3 KRAM!

Jannice Tiger sa...

Och allt är du!! tack snälla för att du vågar skriva, jag hoppas att det här kan vara en hjälp för många andra, att de kanske kan känna igen sig i något av det du berättar, få hjälp som sedan kan leda till att leva det liv vi är ämnade att leva!

Älskar dig och längtar så mycket efter dig min fina <3

Ulrika sa...

Åh Lisa! Vad modig du är! Heja rop och massor av kramar från mig ( och en ömsint kindstrykning )

Lizz sa...

Vilken pepp ni är, tack fina ni, vilka stora hjärtan ni har, men det visste jag ju redan <3