Huj, jag var med om en sån där situation idag som jag är ibland....
Vi börjar så här:
Jag bodde ju i en by när jag var liten, och som jag berättat tidigare så slutade inte det så bra.
Under det första 5 av de 6 åren skulle jag aldrig själv klassat det som mobbing där och då, men det sista året var det som att bägaren rann över, spjutet gick in, poletten trillade ner och slog väldigt, väldigt hårt i marken.
Just då 12 år gammal så förstod jag precis vad det handlade om, jag var ett sånt där "mobbningsoffer".
Jag fattade såklart inte varför just jag hade blivit den personen redan från början och mitt i allt det kaoset som det var när allt revs upp till ytan, så tyckte jag själv att kanske var det fel på mig...
det var inte förrän jag var typ 20 som jag började inse att inte var det något fel på mig. Självklart blev jag tjurig och avig när jag behandlades illa, då drog jag mig undan, satte mig i ett hörn och såg väldigt sur ut. Och det var det jag alltid fick höra (OM jag fick höra ngt konkret alls) att jag alltid var sur, att jag var så "jävla ful".... Ingen har slagit mig, det var "bara" psykisk mobbing, i alla grupperingar vände man mig ryggen. I alla situationer då jag skulle säga ngt så fick jag ngt spydigt tillbaka, ALLTID himlande blickar, fnissande tjejjer som viskade, pekade på mig, och alltid förnekade att dom gjort ngt, det mesta gick ju inte ens att sätta ord på, psykisk mobbing är ett svårt crime att bevisa. Det är fantastiskt hur barn kan vara så listiga, vissa stunder vaggades jag in i att tro att jag var med i "poppis" gänget, för att jag skulle känna att jag var med, medans jag snabbt kastades ur ibland med hårda ord, men det värsta var dom himla utfrysande blickarna, dom där när ngn titar på dig uppifrån och ner, lyfter på ögonbrynen, fnyser flinar lite och vänder sig om, tar med sig sin klunga och vänder sig bort...jag avskärmades gång på gång, strategiskt, uträknande..kanske inte så att de här kidsen visste hur illa det var, men det var deras vidriga spel...
Nåja, om jag ska gå tillbaka till "situationen"... jag möter dom här människorna ibland.. och då blir jag "lilla" Lisa igen, jag tänker att dom tycker så mycket, att jag var nog knepig, det var nog mitt eget fel.. Men nä!! Skämmes på dom!! Jag vet ju vilken cirkus som drogs upp, många vuxna drogs in, många visste ju mer än bara jag, och jag förflyttades bort från dom. (bort med problemet har jag ibland tänkt, men det fanns inget annat alternativ, det var "Flugornas herre" och jag hade blivit uppäten om jag stannat kvar)
Jag är LIVRÄDD för mobbing, jag är livrädd att mina barn ska mobbas eller mobba andra. Min erfarenhet, det har...hur ska jag beskriva, skrivit mitt "manus" om hur jag ska bli som människa...och jag kan säga att det bara har gett mig problem, issues och sidor som bara är bökiga för mig. Här är jag, 35 år gammal, stöter på ngn..BLAM!! så ger det mig obehag, osäkerhet...minnen.
Jag ångrar att jag fick va med om det...(?)
6 kommentarer:
Det där hände mig med fast inte lika grovt ända upp till 6an. Skitjobbigt. Kan också bli "fryst" i rörelse när jag märker att jag blir som vuxen utsatt isamma situation. Jag är också livrädd att min dotter ska råka ut för samma. Det är så himla svårt ibland och speciellt småtjejer kan vara så utstuderat JÄVLIGA!! Men vi står där- för varann och våra barn och alla andra barn som far illa. Till er andra som är in och läser: uppmärksamma fröken nästa gång du ser nån unge som går ensam på skolagården(jag gör). Man SER vilka de är. och Hallå- INGET BARN VILL GÅ ENSAM PÅ RASTEN!!
så rätt, så sant!
Jag kan inte jämföra din situation med min som jag var med om när jag var yngre för jag var med om liknande. & vem är jag som kan säga till dig att inte vara osäker längre men du är ju en otroligt vacker person & detta har jag bara insett av att läsa din blogg. Stå på dig & det är DOM som ska ångra sig för det dom gjort mot DIG.. Take care
<3 Till er, å alla som varit med om samma sak. Å till alla andra, för Love is da shit ;) (låter bra men när man läser det ser det tvärtom ut, äh, ni fattar vad jag menar;)
Alltså.. du är faktiskt den vackraste människa jag nånsin sett så det är ju (nästan) skrattretande att någon tyckt/kallat dig ful. Du har även en ünderbar personlighet (shit, tur att du vet vem jag gillar, annars hade detta låtit som ett kärleksbrev xD) Det är hemskt att någon ska utsättas för psykisk mobbning (fysisk är också hemsk men oftast lättare att lösa) och det bästa du kan göra när du möter "asen" igen är att sträcka på ryggen och ignorera dem och på så vis visa dem att inget de gör biter på dig, för du ÄR en stark kvinna! :)
Puss!
Skicka en kommentar