Idag vaknade vi till blötluften å regnet hängandes över Gäddvik. En lämplig dag för städning tyckte jag så jag ställde till med storröj. När jag piskade mattor och täcken måste Persbrandt blivit "skotträdd" och stack i panik från gården. Jag såg ju inte detta då jag litar på att han alltid är i närheten av mig och om ngt är obehagligt går han och lägger sig. Grannen kommer och säger att han sprang förbi och ville inte lockas tillbaka av dom. Jag får puls och springer runt hela området och ropar, Tomas hjälper och även de omtänksamma grannarna. Tiden tickar och jag blir fruktansvärt orolig då jag vet att han lätt kan bli överkörd då han är både miniliten och oförutsägbar då han är rädd.
Efter vad som känns som en evighet kommer Tomas med han i famnen och säger -du kommer inte tro mig vart han var!
Han hade sprungit mot E4:an och upp på Gäddviksbron, antagligen skulle han hem till Svartöstan (?!), han känner mkt väl till vägen vi åker så ofta. Han hade orsakat trafikstockning och en mindre buss hade stannat för att locka in honom, han hade konstigt nog accepterat och inte morrat el bitit. Dock hade han bajsat i hennes knä i bilen. Dom misstänkte att han kom från örnviksområdet så på vägen dit frågade dom vår andra granne som var informerad och han hamnade rätt till slut. Jag stirrade in i väggen i över en timme med han i famnen, chockad över att jag kunnat mista min lilla följeslagare. Sååå lycklig att allt gick bra till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar