På riktigt! Jag kan bli orolig när jag tänker på att inte bara min tid utan hela jag inte räcker till.. Hur jag känner att jag spricker inuti av allt jag vill och frustrationen att jag inte hittar tiden, orken... Den räcker till en bråkdel, men swisch så susar dagarna förbi och jag står där mitt i rushen och säger -men, men, men.
Förstår du vad jag menar? kan du se det framför dig eller är jag ensam om att tänka att jag vill vara två Lisa, då skulle jag skicka ut den ena på en massa. Nu pratar jag inte bara om det tråkiga, "måsten", nä, framför allt det roliga som jag inte kan klämma in. Jag skulle behöva ett paralell liv!..SÅ kan man säga...tror jag ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar