Tar upp det

Så frustrerad och ledsen och samtidigt tacksam över att jag har denna diagnos. Först.. Vem vill ha en diagnos lixom? Utanför det "normala" ? Jag har börjat tänka om, då inser jag att den gett mig mer i livet än tagit. Jag har oxå varit hemlig med den, vetat om det i 5 år snart. Bara min man har vetat men nu några av mina närmsta vänner och ett axplock ur min familj. Varför skämmas när man inte skulle hålla en annan diagnos hemlig? När jag har mer ork än idag då armarna hänger kraftlöst efter sidorna ska jag berätta. Kanske ngn av er blir hjälpta, stöttade eller kanske kan stötta mig.