söndag 14 augusti 2016

Knuten i hjärteroten

För exakt 2 år sen började vårt äventyr i LA, känslan då kan jag känna så tydligt nu. En klump i bröstkorgen sliter och gör lite ont. Vi visste att ångesten skulle komma, den kryper på nu. Vi vet att vi valt helt rätt och att sitta här med alla våra 3 barn tätt ikring väger upp allt. Men vi känner oss ledsna nu, Vilda kämpar med en enorm saknad av sina vänner och familjen Swan. Hon är verkligen väldigt ledsen att slitas mellan lyckan att vara här och att lämnat livet i LA. Jag lider mest med henne men även det jag älskade med att just bo i LA. Drömmen är avslutad.. Det är så definitivt. Det vi längtat efter i 20 år. Det känns tomt och en olustig känsla.... tills vi vant oss.
Livet här kommer bli toppen, det är vi säkra på. Vänner och familj runt knuten. 

5 kommentarer:

Unknown sa...

Förstår era känslor, svårt å slitas mellan dessa två liv.Tur ändå att ni ibland kan åka dit. Lite som att äta kakan men åndå ha den kvar. Det blir ju inte samma sak men lite grann en del av livet. Ibland när saknad å se ledsna blir för jobbigt kan jag tänka att de hade varit lättare om man int bundit sig nära de man saknar. Men aldrig på riktigt hade man vilja vara utan den glädjen som man får av att släppa folk nära. Som en del resonerar om husdjur- att låta bli och skaffa för att slippa smärtan när man får ta avsked. Så sorgen å smärtan å längtan är ett bevis på att man har upplevt värme,gemenskap och kärlek. Å de är ju det hela livet går ut på, iaf som jag ser det.
Kraaaam å puss på er! Å välkomna hem älskade ni❤️

Lizz sa...

Ja, så är det ❤️ kloka fina ord min vän, tack. Du är en av anledningarna att jag vill vara här ❤️

Unknown sa...

Å de ska du veta att jag är så glad över! ❤️
/lie

Helena sa...

Din underbara familj, fick träffa din man för första gången och han verkar så mysig som du beskrivit honom i bloggen...dina barn, hela du är underbar. Är så glad att jag äntligen fick chansen att släcka den nyfikenhet jag hade redan innan ni for till LA. Ni verkar så himla öppna, osjälviska och så otroligt sköna allihopa, ni tar in människor, ni upplever saker till fullo, ni verkligen gör det. Här hemma, där borta...ni fick leva drömmen..kort men intensivt..där i kommer smärtan....lilla Vilda...vad jag vill träffa henne....vilken saknad det är för henne...kanske kommer den lära henne att uppskatta livet ännumera, som det barn hon fortfarande är. Du har fått ta så mycket av livets käftsmällar....alla i familjen fick det....är så glad att den käftsmäll fick tillbaka....som jag skrev på tavlan...you just smiled, and very politely sad: You hit like a bitch....verkligen så....livets utmaningar...livets alla upplevelser...som linda skirver så fint...värme, kärlek, gemenskap...klart saknaden kommer och går...hoppas att när skolan startar att Vilda kommer känna sin sorg mindre och mindre...du också...alla i familjen..även djuren...när dörrar stängs...så öppnas nya....det ni varit med om finns kvar...en del bleknar bort förhoppningsvis (käftsmällen) de andra minns ni med kärlek och lycka....soregn är för att man ska minnas hur härligt det var då...KRAM fina fina Lisa....<3

Lizz sa...

Dina texter till mig läser jag om och om igen, hela mitt hjärta värms och jag ler inom och utombords