Jag tänkte ge mig in i en genus era..
Jag funderar, jag både gillar och inte gillar att det jobbas stenhårt på jämställdheten redan från 1 års ålder (dagis). Det är mycket vi behöver bli mer jämställda på, lika lön för samma arbete, barnledighet, inom rättsystemet osv men det jag kan fastna på är att vi är olika, hur mycket vi än försöker göra pojkar mer "dämpade", flickor ska få mer plats osv så är vi så olika i grunden att det kanske bara är att acceptera mycket. Jag är inte lycklig för det utan kämpar själv ofta med oförståelsen att vi tänker så olika. Men hur accepterar man? hur hittar man en balans där det är frid å fröjd?
Jag tänker på dagisåldern, där har genusleksaker plockats bort och killar och tjejjer ska leka lekar tillsammans, det är super, jag älskar är Vilda leker hemma med sina killkompisar, det blir lite annan sorts lek... men det är just det, att det blir annat. I en grupp på ett gäng 5-åringar med blandat kön, står killarna ändå för action rollerna och tjejjerna sätter gärna upp reglerna (?) och tar de mer "pysslande" rollerna. Det här med att vi tjejjer sätter reglerna redan i dagis är ju intressant, även på skolan för 13- åringarna så ser det ut på samma sätt. En incident i våra teens klass då de skulle jobba i grupp, 3 tjejjer och 2 killar, så satte sig tjejerna och målade och skrev de finaste de kunde (detta skulle visas upp i en tävling med andra skolor) killarna slamsade, var inte så peppade på detta och glada smet dom iväg och det slutade så klart i att tjejjerna sa till, förmanade, bannade, vädjade och till slut "skvallrade" för fröken. Det slutade i gräl, tjejerna tyckte att det var orättvist att dom skulle göra allt och killarna tyckte att dom inte fick en tydlig uppgift (?) sen att dom bara bannades på...
I vuxen ålder är det likadant tror jag (i de flesta fall) i alla mina och mina vänners förhållanden, mina föräldrars och deras vänners så är tjejen, kärringen, frun den som går efter med pekpinnen, gör det, gör så, kan du? tänk på det här, glöm inte, som man gör med barn...
Vi blir "tråkiga, gnälliga" och dom blir "lata, oinitiativtagande".
Så här är det bara verkar det som, jag kan bli tokig på det ibland, jag vill inte vara kärring, jag vill inte alltid vara chefen, jag vill samarbeta och vara jämställd. Jag antar att detta kan röra upp känslor och detta är ju bara en liten pissdroppe i hela den här debatten. Jag ser upp till männen det gör jag, dom har flera goda sidor jag avundas också, så detta är inget vi är bättre än dom, bara en tanke om att vi nog är från Mars och Venus ändå... vare sig vi accepterar det eller inte.
Sen blev jag utskälld av en barnskötare att jag sålde klänningar till barn på min salong?? där gick min gräns....
