![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj2XnzpM6iLhqlGsYMagoEmh33hg5dNT4umva_5VTGMCHoyTJ4wwpyitgBUJxDzqsX_gSLY5cQ3XIM_bSN_Q5OCI87RtB8FQW_Iqo4VO52y5kpeogyFeiLTOBQbXV-TGp1NAeJNP508FF0/s320/mobbning_104786637.jpg)
Huj, jag var med om en sån där situation idag som jag är ibland....
Vi börjar så här:
Jag bodde ju i en by när jag var liten, och som jag berättat tidigare så slutade inte det så bra.
Under det första 5 av de 6 åren skulle jag aldrig själv klassat det som mobbing där och då, men det sista året var det som att bägaren rann över, spjutet gick in, poletten trillade ner och slog väldigt, väldigt hårt i marken.
Just då 12 år gammal så förstod jag precis vad det handlade om, jag var ett sånt där "mobbningsoffer".
Jag fattade såklart inte varför just jag hade blivit den personen redan från början och mitt i allt det kaoset som det var när allt revs upp till ytan, så tyckte jag själv att kanske var det fel på mig...
det var inte förrän jag var typ 20 som jag började inse att inte var det något fel på mig. Självklart blev jag tjurig och avig när jag behandlades illa, då drog jag mig undan, satte mig i ett hörn och såg väldigt sur ut. Och det var det jag alltid fick höra (OM jag fick höra ngt konkret alls) att jag alltid var sur, att jag var så "jävla ful".... Ingen har slagit mig, det var "bara" psykisk mobbing, i alla grupperingar vände man mig ryggen. I alla situationer då jag skulle säga ngt så fick jag ngt spydigt tillbaka, ALLTID himlande blickar, fnissande tjejjer som viskade, pekade på mig, och alltid förnekade att dom gjort ngt, det mesta gick ju inte ens att sätta ord på, psykisk mobbing är ett svårt crime att bevisa. Det är fantastiskt hur barn kan vara så listiga, vissa stunder vaggades jag in i att tro att jag var med i "poppis" gänget, för att jag skulle känna att jag var med, medans jag snabbt kastades ur ibland med hårda ord, men det värsta var dom himla utfrysande blickarna, dom där när ngn titar på dig uppifrån och ner, lyfter på ögonbrynen, fnyser flinar lite och vänder sig om, tar med sig sin klunga och vänder sig bort...jag avskärmades gång på gång, strategiskt, uträknande..kanske inte så att de här kidsen visste hur illa det var, men det var deras vidriga spel...
Nåja, om jag ska gå tillbaka till "situationen"... jag möter dom här människorna ibland.. och då blir jag "lilla" Lisa igen, jag tänker att dom tycker så mycket, att jag var nog knepig, det var nog mitt eget fel.. Men nä!! Skämmes på dom!! Jag vet ju vilken cirkus som drogs upp, många vuxna drogs in, många visste ju mer än bara jag, och jag förflyttades bort från dom. (bort med problemet har jag ibland tänkt, men det fanns inget annat alternativ, det var "Flugornas herre" och jag hade blivit uppäten om jag stannat kvar)
Jag är LIVRÄDD för mobbing, jag är livrädd att mina barn ska mobbas eller mobba andra. Min erfarenhet, det har...hur ska jag beskriva, skrivit mitt "manus" om hur jag ska bli som människa...och jag kan säga att det bara har gett mig problem, issues och sidor som bara är bökiga för mig. Här är jag, 35 år gammal, stöter på ngn..BLAM!! så ger det mig obehag, osäkerhet...minnen.
Jag ångrar att jag fick va med om det...(?)