Kärlek, ngt att lita på

Kärlek kommer, kärlek går och en del kärlek består.....
Jag funderar.. det är så viktigt med kärlek, att vara älskad, att älska och gärna samtidigt.
Tonåren i mitt minne är vid första tanken ett vackert härligt minne av rus, kärlekstormar, upp å ner, nu minns jag mest det som var bra (som är vanligt för dom flesta kanske). Tänk känslan man hade då, allt var så intensivt! Passionen på brännhet topp, gråt och skratt, ibland båda samma dag, flera gånger om, hat å lycka, allt så tydligt, så inifrån och ut. Så ärligt på ngt sätt..sällan tänkte man på strategier, framtiden, känslospel och hur man själv krossade hjärtan.
Jag glömmer lätt att det var sällan ömsesidigt, oftast älskade den ena mer än den andra, glädjeruset i magen kunde lätt vridas om och bli svår smärta.
Jag har själv sörjt kärlekar samtidigt som jag levt i lycklig kärlek, då har jag ofta stannat upp och verkligen tvivlat på att jag känner mig själv. VEM i hela friden är du människa?? Är du en eller två eller flera?
Ju äldre jag blir desto mer vet jag vad jag är lugnast i, vad som stillar stormen i min mage...
Samtidigt ju äldre jag blir, känns det desto mer som jag tappat bort mig själv...ska det inte vara tvärtom? Jag blir ngn annans istället för min egen, mamman, frun, frissan...
Jag har av många av mina kärleksstormar och vänskaper tyvärr byggt upp en trist egenskap, att jag inte litar på ngn..inte innerst inne... jag vill så gärna, men jag litar inte på vänner, familj, nära å kära.... jag litar inte på mig själv.
Vad hände? Å hur hittar jag tillbaka till tilliten, till ALLT?? å ingen kan ändra på det förutom jag själv.. det beror inte längre på ngn annan såklart, jag tror mig omges av goda människor ;).
Mina tankar och känslor är oftast nedkletade i ett hav av sirap, och ngn ände hittar jag sällan...
Känns som ett jobb för en hjärnskrynklare, problemet är att jag inte skulle lita på den heller och som den trovärdiga skådespelare jag ibland är (utan att själv veta när) skulle det nog vara för svår nöt att knäcka..